Berättelser

Vad Säger Du När Du Har Sagt Förlåt?

Hämtat från OCF:s newsletter

http://pages.prodigy.com/alwillen/ocf08a.html

Skrivet av Ph.D. Fred Penzel.

Översatt till svenska av Jakob.

Ett fenomen existerar bland dem som lider av tvångssyndrom och det kommer ofta fram när de har kommit en bit på väg i sitt tillfrisknande. Det kan också dyka upp innan tillfrisknandet börjar.

Det innefattar en skuldkänsla och depression, som härör från det sätt som den lidandes sjukdom har negativt påverkat livet för de omkring honom eller henne. Detta är inte detsamma som den skuldkänsla, som ofta följer med tvångssyndromet. De, som är bekanta med tvångssyndrom vet att det ofta åtföljs av en överdriven ansvarskänsla för andras välbefinnande. Den får de lidande att tvångsmässigt skydda sina närmaste. Den är vanligen orealistisk och till och med magisk och tankarna säger till den lidande att han eller hon är ansvarig för saker, som ingen annan skulle drömma om att ta på sig.

När tvångssyndrom förekommer, i din familj eller bland dina närmaste vänner genom dig själv, är det troligt att ditt liv inte är det enda, som påverkas av tvångssyndromet. Om inte ditt tvångssyndrom är en av de varianter, som du kan dölja, kan det göra att dina närmaste blir upprörda och oroliga på en mängd olika sätt. Detta kan vara ett resultat av följande situationer för att bara nämna några:

Att hjälplöst se på medan du lider av dina oroande tankar, tokiga tvångsritualer och deprimerade sinnesstämningar.
Att behöva ge upp mycket av sin egen tid, och fysiska och känslomässiga energi, om de är tvingade att ta del i dina ritualer.
Att stå ut med din ilska om de stör eller vägrar att hjälpa dig med tvångsmässiga rutiner, eller svara på hundratals upprepade frågor.
Att bli tvingade att allvarligt begränsa de sätt de är tillåtna att leva på eller de ställen de kan besöka, för att undvika att utlösa dina symptom.
Att behöva stödja dig materiellt i din oförmåga.
Att behöva ta hand om dina dagliga ansvar i hemmet åt dig, göra sysslor eller fungera som försörjare eller föräldrar.
Att lägga sina drömmar och planer på is för att ta hand om dig.

Vanligtvis, när du är mitt i dina värsta symptom, kan du hamna i ett av två scenarier, som kan täcka något eller allt av det ovanstående. Det ena är att du har blivit så självupptagen i din strävan efter lättnad från oro att du inte lägger märke till hur stressade och upprörda de omkring dig blir. Det andra är att du är medveten, men är så uppfångad av dina symptom att du faktiskt inte har tid att göra något åt det, eftersom du lever från en stund till en annan i dina försök att stå ut och uppfylla sjukdomens krav.

Inget av detta kommer givetvis att göra dig särskilt populär. Du kan börja att bli medveten om dessa frågor vid någon tidpunkt, mest troligt när du tillfrisknar eller närmar dig tillfrisknande. Det är troligen på grund av att du nu har tid att tänka och kan tillåta dig att fundera över vilken påverkan din sjukdom har haft på dina närmaste.

Till exempel kan ditt äktenskap ha blivit försvagat och skadat under sjukdomsperioden. Den friska maken/makan har fått sitt liv kontrollerat av dig och har tvingats att lägga egna planer åt sidan. Din relation till dina barn kan vara distanserad eftersom du har skurits av från dem eller så är de också arga på dig för att du har kontrollerat deras liv och hindrat dem från att leva, som andra barn. Du kan också ha tagit mycket av uppmärksamheten, som de annars skulle ha fått. Att bevittna hur upprörd du har varit kan ha gjort även dem upprörda.

Om du är ett av flera barn i en familj, kan din sjukdom ha tvingat dina föräldrar att använda mer av sin tid med dig och detta har fått dem att försumma dina syskon så att de i sin tur känner bitterhet mot dig. Även om din familj har varit förstående och stödjande kan det ibland vara ytterligare en källa till skuldkänslor. Dina vänner kanske knappt känner dig längre om du har förlorat regelbunden kontakt med dem eller också kanske de undviker dig eftersom du har betett dig onormalt.

Var börjar du? Hur plockar du upp alla dessa pusselbitar? Hur ser du nu på dig själv? När nu din självuppfattning och dina relationer har fått stryk av sjukdomen så föreslår jag att du inte förvärrar saker och ting genom att ge dig själv ännu mer mentalt stryk. Många av er kan redan ha gjort det. Någon sa en gång att skuld bara gör nytta om den leder till något slags förändring. Att säga till dig själv hur rutten och eländig du är, som person, för att du har haft en sjukdom kommer knappast hjälpa dig att återuppbygga ditt liv.

Låt oss klara ut en viktig sak. Du bad inte om att få din sjukdom – den var en olycka, som väntade på att inträffa. Det är inte ditt fel liksom det inte hade varit det om du hade fått diabetes. Vi kan alla hålla med om att det hade varit underbart om du hade kunnat bära sjukdomen modigt och avvärja alla symptom på egen hand utan att de hade fått påverka någon annans liv. Men det kunde du inte och det kan nästan ingen annan heller. Du kan till slut ha visat ditt mod genom att erkänna att det här var för mycket för dig och sen bett om hjälp. Du visade det också när du arbetade dig igenom din behandling och stod ut med alla dess svårigheter tills du nådde ditt mål. Även om du inte har börjat den här tillfrisknandeprocessen än så kanske du ändå överväger att göra det.

Du kanske säger: “OK, jag var inte ansvarig för att jag fick tvångssyndrom, men jag känner mig ändå ansvarig för att jag inte har gjort mer för att hindra att det påverkade alla andras liv. Jag borde ha gjort mer. Jag borde ha medgett att jag hade ett problem. Jag borde ha sökt hjälp tidigare. Jag borde haft insikt.” Det är sant att du var och är ansvarig för att hjälpa dig själv och för att ta kontroll över din sjukdom, men varför skulle någonting ha skett annorlunda? Det är alltid lätt att sitta och bestämma vad du borde ha gjort. Borden existerar inte i verkliga livet.

Det var kanske ditt öde, när man tänker på alla omständigheter, som vem du var, vad din sjukdom var och vilken din omgivning var, så kunde saker och ting inte ha blivit så mycket annorlunda, i så fall hade de blivit det. Det tjänar ingenting till att hålla på att säga “Om inte . . .”. Det tjänar heller ingenting till att begära att saker och ting borde ha varit annorlunda än de var. Det blev, som det blev, punkt. Eftersom du inte kan förändra det förflutna så är ditt enda förnuftiga val att acceptera det. Att acceptera något betyder inte att tycka om det. Det betyder att erkänna att någonting verkligen existerar eller har existerat. Att inte acceptera betyder att du kommer att fortsätta att känna dig störd av tidigare händelser och att de kommer att ha kontroll över ditt liv.

Samtidigt med det hårda arbetet att acceptera tidigare händelser, måste du också acceptera dig själv, både som du är nu och som du var. Du kan förändra vad du är (inom rimliga gränser), men du kan inte förändra vad du var. Du hade tvångssyndrom. Du kunde ha hanterat det bättre, men det gjorde du inte. Det påverkade andra negativt.

Du måste acceptera att du var och är en icke perfekt, misstag-görande människa, precis som alla andra. Som sådan kommer du att fortsätta att då och då göra fel hela ditt liv igenom. Detta kommer inte att förändras. Du kommer att behöva tillåta detta när du ska börja leva ett vardagligt liv. Detta kommer också att vara grunden till att förlåta dig själv. Om ditt tvångssyndrom har varit av den perfektionistiska sorten, kan detta bli en extra svår uppgift för dig. Att acceptera att inte vara perfekt kan också hjälpa dig att fortsätta ditt tillfrisknande – alla halkar tillbaka lite då och då och att låta sig bli alltför störd av det kan leda till återfall.

Budskapet här är inte att du inte borde ha några känslor inför tidigare problem. Att ha känslor är en del av att vara mänsklig – de är naturliga och normala. Däremot är det bäst när de är kopplade till händelsen och inte helt ur proportion. De bör inte tillåtas bli ännu en källa till störning.

Så vad borde du känna? Jag föreslår att känna sorgsenhet och ånger är mest lämpligt.

Du kan leva med sorgsenhet och ånger, och du kan hitta en plats för de känslorna i dig. Vad du däremot inte så lätt kan leva med är depression och själv-hat. I alla fall inte om ditt mål är att tillfriskna och fortsätta att leva i tillfrisknande. Det skulle vara ironiskt om självpåtagen depression för tidigare beteende skulle tillåtas sabotera ditt nuvarande tillfrisknande och orsaka ännu mer olycka för de omkring dig.

Bortom att hela ditt beteende, finns där ett tydligt och viktigt helande, som blir resultatet av att du förlåter dig själv. För att kunna göra det måste du kanske gå igenom en sorgeperiod, när du sörger det fullt fungerande liv, som du önskar att du hade haft. Det kommer att hjälpa om du uttrycker alla dessa upprörda känslor och erkänner deras existens genom att möta dem. Du kommer antagligen att behöva koppla greppet på vreden först. Med det menar jag din vrede på dig själv och på tvångssyndromet.

Den extrema ledsenheten brukar följa när du väl har kommit förbi vreden. Du kommer kanske alltid att känna en sorgsenhet; hur som helst kommer det att lätta något med tiden. Terapi kan vara en bra plats att arbeta dig igenom din vrede, sorg, och ledsenhet. De kommer inte att vara för evigt. När du tillslut kommer till botten med dessa känslor, kommer du förhoppningsvis kunna samla ihop dig och förlåta dig själv och börja använda din känslomässiga och fysiska energi till att leva ett mer produktivt liv.

Hur blir det med de andra i ditt liv? Tänk om de inte förlåter och glömmer så lätt? Det gör de kanske inte. Kom ihåg att det inte ligger i din makt att kontrollera dem eller att tala om för dem hur de ska tänka och känna. Det är möjligt att du, genom att koncentrera dig på ditt tillfrisknande, kanske kan vinna över dem på din sida en dag. Kanske. Förstå att det kan ta en lång tid innan de börjar lita på dig igen och slutar att genomlysa allt du gör och söka efter tecken på att du har tvångssymptom eller ett återfall.

Om saker och ting i det förflutna gick för långt eller passerade deras toleransgränser, kanske något av skadan är bortom någons förmåga att reparera. Äkta makar begär ibland skilsmässa. Barn och släktingar kan förbli avlägsna. Vänner kan vägra att svara på dina telefonsamtal eller brev eller artigt avvisa dig. Detta är precis så obehagligt och oönskat, som det verkar, men det måste tolereras om du inte kan göra något åt det. Vad har du för val? Precis som för en person vars hem har träffats av en tornado, måste du börja städa upp i röran och börja bygga upp ditt liv igen. Det måste kanske bygga på nya relationer. Ibland kan en stödgrupp vara en bra plats att börja arbetet med att återuppbygga dina broar till andra människor.

Kom ihåg att uthållighet är allt. Om du koncentrerar dig på att leva fullt ut i nuet var dag, utan att bli nedslagen över din gamla ångerfullhet och motstå ditt “om bara inte”- tänkande om det förflutna eller framtiden kan du uppnå ditt helande. Med detta nya sinnesintryck av balans, borde du kunna upprätthålla ett tillfrisknande.

Fred Penzel. Ph.D., är en licensierad psykolog och verkställande direktör för Western Suffolk Psychological Services i Huntington, Long Island, New York, där han utför tvångssyndrombehandling och sponsrar flera tvångssyndrom-stödgrupper. Han är medlem av OC-Foundations (motsvarar Ananke i USA) Vetenskapliga Råd och har varit inblandad i tvångssyndrombehandling i över 14 år och bidrar ofta till detta nyhetsbrev. Dr Penzels telefonnummer är (516) 351 – 1729.

ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN

	Vad Säger Du När Du Har Sagt Förlåt?
Hämtat från OCF:s newsletter http://pages.prodigy.com/alwillen/ocf08a.html Skrivet av Ph.D. Fred Penzel. Översatt till svenska av Jakob. Ett fenomen existerar bland dem som lider av tvångssyndrom och det kommer ofta fram när de har kommit en bit på väg i sitt tillfrisknande. Det kan också dyka upp innan tillfrisknandet börjar. Det innefattar en skuldkänsla och depression, som härör från det sätt som den lidandes sjukdom har negativt påverkat livet för de omkring honom eller henne. Detta är inte detsamma som den skuldkänsla, som ofta följer med tvångssyndromet. De, som är bekanta med tvångssyndrom vet att det ofta åtföljs av en överdriven ansvarskänsla för andras välbefinnande. Den får de lidande att tvångsmässigt skydda sina närmaste. Den är vanligen orealistisk och till och med magisk och tankarna säger till den lidande att han eller hon är ansvarig för saker, som ingen annan skulle drömma om att ta på sig. När tvångssyndrom förekommer, i din familj eller bland dina närmaste vänner genom dig själv, är det troligt att ditt liv inte är det enda, som påverkas av tvångssyndromet. Om inte ditt tvångssyndrom är en av de varianter, som du kan dölja, kan det göra att dina närmaste blir upprörda och oroliga på en mängd olika sätt. Detta kan vara ett resultat av följande situationer för att bara nämna några: Att hjälplöst se på medan du lider av dina oroande tankar, tokiga tvångsritualer och deprimerade sinnesstämningar. Att behöva ge upp mycket av sin egen tid, och fysiska och känslomässiga energi, om de är tvingade att ta del i dina ritualer. Att stå ut med din ilska om de stör eller vägrar att hjälpa dig med tvångsmässiga rutiner, eller svara på hundratals upprepade frågor. Att bli tvingade att allvarligt begränsa de sätt de är tillåtna att leva på eller de ställen de kan besöka, för att undvika att utlösa dina symptom. Att behöva stödja dig materiellt i din oförmåga. Att behöva ta hand om dina dagliga ansvar i hemmet åt dig, göra sysslor eller fungera som försörjare eller föräldrar. Att lägga sina drömmar och planer på is för att ta hand om dig. Vanligtvis, när du är mitt i dina värsta symptom, kan du hamna i ett av två scenarier, som kan täcka något eller allt av det ovanstående. Det ena är att du har blivit så självupptagen i din strävan efter lättnad från oro att du inte lägger märke till hur stressade och upprörda de omkring dig blir. Det andra är att du är medveten, men är så uppfångad av dina symptom att du faktiskt inte har tid att göra något åt det, eftersom du lever från en stund till en annan i dina försök att stå ut och uppfylla sjukdomens krav. Inget av detta kommer givetvis att göra dig särskilt populär. Du kan börja att bli medveten om dessa frågor vid någon tidpunkt, mest troligt när du tillfrisknar eller närmar dig tillfrisknande. Det är troligen på grund av att du nu har tid att tänka och kan tillåta dig att fundera över vilken påverkan din sjukdom har haft på dina närmaste. Till exempel kan ditt äktenskap ha blivit försvagat och skadat under sjukdomsperioden. Den friska maken/makan har fått sitt liv kontrollerat av dig och har tvingats att lägga egna planer åt sidan. Din relation till dina barn kan vara distanserad eftersom du har skurits av från dem eller så är de också arga på dig för att du har kontrollerat deras liv och hindrat dem från att leva, som andra barn. Du kan också ha tagit mycket av uppmärksamheten, som de annars skulle ha fått. Att bevittna hur upprörd du har varit kan ha gjort även dem upprörda. Om du är ett av flera barn i en familj, kan din sjukdom ha tvingat dina föräldrar att använda mer av sin tid med dig och detta har fått dem att försumma dina syskon så att de i sin tur känner bitterhet mot dig. Även om din familj har varit förstående och stödjande kan det ibland vara ytterligare en källa till skuldkänslor. Dina vänner kanske knappt känner dig längre om du har förlorat regelbunden kontakt med dem eller också kanske de undviker dig eftersom du har betett dig onormalt. Var börjar du? Hur plockar du upp alla dessa pusselbitar? Hur ser du nu på dig själv? När nu din självuppfattning och dina relationer har fått stryk av sjukdomen så föreslår jag att du inte förvärrar saker och ting genom att ge dig själv ännu mer mentalt stryk. Många av er kan redan ha gjort det. Någon sa en gång att skuld bara gör nytta om den leder till något slags förändring. Att säga till dig själv hur rutten och eländig du är, som person, för att du har haft en sjukdom kommer knappast hjälpa dig att återuppbygga ditt liv. Låt oss klara ut en viktig sak. Du bad inte om att få din sjukdom – den var en olycka, som väntade på att inträffa. Det är inte ditt fel liksom det inte hade varit det om du hade fått diabetes. Vi kan alla hålla med om att det hade varit underbart om du hade kunnat bära sjukdomen modigt och avvärja alla symptom på egen hand utan att de hade fått påverka någon annans liv. Men det kunde du inte och det kan nästan ingen annan heller. Du kan till slut ha visat ditt mod genom att erkänna att det här var för mycket för dig och sen bett om hjälp. Du visade det också när du arbetade dig igenom din behandling och stod ut med alla dess svårigheter tills du nådde ditt mål. Även om du inte har börjat den här tillfrisknandeprocessen än så kanske du ändå överväger att göra det. Du kanske säger: “OK, jag var inte ansvarig för att jag fick tvångssyndrom, men jag känner mig ändå ansvarig för att jag inte har gjort mer för att hindra att det påverkade alla andras liv. Jag borde ha gjort mer. Jag borde ha medgett att jag hade ett problem. Jag borde ha sökt hjälp tidigare. Jag borde haft insikt.” Det är sant att du var och är ansvarig för att hjälpa dig själv och för att ta kontroll över din sjukdom, men varför skulle någonting ha skett annorlunda? Det är alltid lätt att sitta och bestämma vad du borde ha gjort. Borden existerar inte i verkliga livet. Det var kanske ditt öde, när man tänker på alla omständigheter, som vem du var, vad din sjukdom var och vilken din omgivning var, så kunde saker och ting inte ha blivit så mycket annorlunda, i så fall hade de blivit det. Det tjänar ingenting till att hålla på att säga “Om inte . . .”. Det tjänar heller ingenting till att begära att saker och ting borde ha varit annorlunda än de var. Det blev, som det blev, punkt. Eftersom du inte kan förändra det förflutna så är ditt enda förnuftiga val att acceptera det. Att acceptera något betyder inte att tycka om det. Det betyder att erkänna att någonting verkligen existerar eller har existerat. Att inte acceptera betyder att du kommer att fortsätta att känna dig störd av tidigare händelser och att de kommer att ha kontroll över ditt liv. Samtidigt med det hårda arbetet att acceptera tidigare händelser, måste du också acceptera dig själv, både som du är nu och som du var. Du kan förändra vad du är (inom rimliga gränser), men du kan inte förändra vad du var. Du hade tvångssyndrom. Du kunde ha hanterat det bättre, men det gjorde du inte. Det påverkade andra negativt. Du måste acceptera att du var och är en icke perfekt, misstag-görande människa, precis som alla andra. Som sådan kommer du att fortsätta att då och då göra fel hela ditt liv igenom. Detta kommer inte att förändras. Du kommer att behöva tillåta detta när du ska börja leva ett vardagligt liv. Detta kommer också att vara grunden till att förlåta dig själv. Om ditt tvångssyndrom har varit av den perfektionistiska sorten, kan detta bli en extra svår uppgift för dig. Att acceptera att inte vara perfekt kan också hjälpa dig att fortsätta ditt tillfrisknande – alla halkar tillbaka lite då och då och att låta sig bli alltför störd av det kan leda till återfall. Budskapet här är inte att du inte borde ha några känslor inför tidigare problem. Att ha känslor är en del av att vara mänsklig – de är naturliga och normala. Däremot är det bäst när de är kopplade till händelsen och inte helt ur proportion. De bör inte tillåtas bli ännu en källa till störning. Så vad borde du känna? Jag föreslår att känna sorgsenhet och ånger är mest lämpligt. Du kan leva med sorgsenhet och ånger, och du kan hitta en plats för de känslorna i dig. Vad du däremot inte så lätt kan leva med är depression och själv-hat. I alla fall inte om ditt mål är att tillfriskna och fortsätta att leva i tillfrisknande. Det skulle vara ironiskt om självpåtagen depression för tidigare beteende skulle tillåtas sabotera ditt nuvarande tillfrisknande och orsaka ännu mer olycka för de omkring dig. Bortom att hela ditt beteende, finns där ett tydligt och viktigt helande, som blir resultatet av att du förlåter dig själv. För att kunna göra det måste du kanske gå igenom en sorgeperiod, när du sörger det fullt fungerande liv, som du önskar att du hade haft. Det kommer att hjälpa om du uttrycker alla dessa upprörda känslor och erkänner deras existens genom att möta dem. Du kommer antagligen att behöva koppla greppet på vreden först. Med det menar jag din vrede på dig själv och på tvångssyndromet. Den extrema ledsenheten brukar följa när du väl har kommit förbi vreden. Du kommer kanske alltid att känna en sorgsenhet; hur som helst kommer det att lätta något med tiden. Terapi kan vara en bra plats att arbeta dig igenom din vrede, sorg, och ledsenhet. De kommer inte att vara för evigt. När du tillslut kommer till botten med dessa känslor, kommer du förhoppningsvis kunna samla ihop dig och förlåta dig själv och börja använda din känslomässiga och fysiska energi till att leva ett mer produktivt liv. Hur blir det med de andra i ditt liv? Tänk om de inte förlåter och glömmer så lätt? Det gör de kanske inte. Kom ihåg att det inte ligger i din makt att kontrollera dem eller att tala om för dem hur de ska tänka och känna. Det är möjligt att du, genom att koncentrera dig på ditt tillfrisknande, kanske kan vinna över dem på din sida en dag. Kanske. Förstå att det kan ta en lång tid innan de börjar lita på dig igen och slutar att genomlysa allt du gör och söka efter tecken på att du har tvångssymptom eller ett återfall. Om saker och ting i det förflutna gick för långt eller passerade deras toleransgränser, kanske något av skadan är bortom någons förmåga att reparera. Äkta makar begär ibland skilsmässa. Barn och släktingar kan förbli avlägsna. Vänner kan vägra att svara på dina telefonsamtal eller brev eller artigt avvisa dig. Detta är precis så obehagligt och oönskat, som det verkar, men det måste tolereras om du inte kan göra något åt det. Vad har du för val? Precis som för en person vars hem har träffats av en tornado, måste du börja städa upp i röran och börja bygga upp ditt liv igen. Det måste kanske bygga på nya relationer. Ibland kan en stödgrupp vara en bra plats att börja arbetet med att återuppbygga dina broar till andra människor. Kom ihåg att uthållighet är allt. Om du koncentrerar dig på att leva fullt ut i nuet var dag, utan att bli nedslagen över din gamla ångerfullhet och motstå ditt “om bara inte”- tänkande om det förflutna eller framtiden kan du uppnå ditt helande. Med detta nya sinnesintryck av balans, borde du kunna upprätthålla ett tillfrisknande. Fred Penzel. Ph.D., är en licensierad psykolog och verkställande direktör för Western Suffolk Psychological Services i Huntington, Long Island, New York, där han utför tvångssyndrombehandling och sponsrar flera tvångssyndrom-stödgrupper. Han är medlem av OC-Foundations (motsvarar Ananke i USA) Vetenskapliga Råd och har varit inblandad i tvångssyndrombehandling i över 14 år och bidrar ofta till detta nyhetsbrev. Dr Penzels telefonnummer är (516) 351 – 1729.

	ANANKE VID SÖDRA ÖSTERSJÖN