Uppsalakongressen 2003

Den 8-10 maj träffades behandlingsteam från hela Sverige tillsammans
med två representanter från alla föreningar. Upplägget på kongressen
var hur behandlingen var i Sverige och hur man skulle kunna förbättra den.

Några diskussionsfrågor som Anita Odell, ordförande i Svenska OCD-förbundet, tog upp var:

* Tidiga signaler?
* Hur kan man förstå att man lider av tvångssyndrom?
* När söker man hjälp?
* I väntan på behandling, vad göra?
* Att vägra behandling?
* Familjerutiner och förhållningssätt mot den OCD-sjuka?
* Att vara syskon till ett barn med tvångssyndrom.?
osv.

Under kongressen var det även föreläsare från de olika teamen. Här nedan kommer
sammanfattningar av några av dom föreläsningarna.

Bengt Andersson

Bengt Andersson, BUP Uppsala, var den som inledde OCD-kongressen 2003 i Uppsala. Han gjorde
en kort presentation om hur de arbetar i deras team och saker som de utgår ifrån. Här togs det upp att
teamet utgår ifrån att man kan hjälpa personer med OCD och att kunskapen kan bli bättre. Bengt Andersson
berättade också att det är många som måste lära sig mera. Som avslutning på inledningen av kongressen
nämnde han de städer där det finns tillgång till modern evidensbaserad OCD-behandling för barn, Uppsala,
Umeå, Karlstad, Stockholm, Göteborg och Lund.

När Bengt Andersson sedan hade en mera ingående föreläsning pratade han om behandlingsinnehåll.
Här tog han ett exempel som jag tycker var väldigt bra. Han sa att om han går till en läkare och säger
att han har ont i axeln kanske läkare säger: ”- Det här får du lära dig leva med.” Det han då hör är att
läkaren säger att det är obotligt men det han egentligen säger är att han får lära sig leva med det. Det
Bengt Andersson menar här är att istället för att tänka att det är obotligt så skall han fråga läkaren hur
han skall lära sig leva med det och det kan vara det som behandling ibland handlar om. Han uttrycker
att policyn de har i Uppsala är att ge botande insatser, lindrande insatser och tröstande insatser. ”Man
ska se problemet som ett funktionshinder och man kan bota OCD.”

Gunilla Antonsson

Nästa föreläsare var Gunilla Antonsson från Stockholms OCD-team. Rubriken på föreläsningen var:
”Hur mycket behandling ger vi? Hur går det?” och det var en beskrivning av hur de jobbar i deras team
och vilka resultat det har gett. Teamet består av en läkare, en psykolog och fyra behandlingsassistenter
som bara arbetar med tvång. Gunilla Antonsson berättade att aktuella beteendeterapeutiska behandlingsmetoder
som teamet använder sig av är exponering, responsprevention, problemlösning, social färdighetsträning,
habit reversal, kommunikationsträning, tillämpad avslappning och föräldraprogram (jfr. PMT).

Gunilla berättade också att Stockholms OCD-team arbetar med att ge insatser i skolan såsom att de ger
information, gör behandlingsprogram i skolorna och att teamet ger råd och stöd till skolan. När det gäller
läkemedel så berättar Gunilla Andersson att deras resultat visar att de som har fått KBT och läkemedel
inte ger lika bra resultat som de som bara får KBT-behandling. Teamet har använt både Cy-box och
GAF för att kolla det och vid båda så är resultatet bättre och skillnaden större mellan före och efter
behandling för de som bara fått KBT-behandling. Som avslutning på föreläsningen berättar Gunilla Antonsson
att teamet tycker det är skönt att de har fått det här resultatet för de vill helst jobba med KBT-behandling
utan medicin.

Tord Ivarsson

Tord Ivarsson, föreläsare nummer fyra och läkare från Göteborg, föreläste om medicinsk behandling – vilken roll
den ska ha. Det Ivarsson tycker är svårt är hur man skall tänka om läkemedlets roll i behandlingen.
Det bästa är ju om man får en komplett behandling samtidigt som kognitiv beteendeterapi. Annan behandling
som han tog upp var:

* Stödsamtal
* Familjeterapi
* Diagnostik
* Exponering
* Läkemedel
* Ritualprevention
* Omvårdnad
* Föräldraträning
* Föräldrastöd
* Information

När det gäller mediciner så påverkar alla OCD – lösande läkemedel seratoninsystemet. Här tog Ivarsson
upp Sertraline (Zoloft), Fluvoxamine (Fevarin), Fluoxetine (Fontex m.m.), Paroxetine (Seroxat),
Klomipramine (Anafranil) och Citolopram (Cipramil). Hur pass medicinerna påverkar systemet finns inte
så många långtidsstudier om men Tord Ivarsson berättade att ca 1/3 ger dåligt svar på SSRI och att mindre
än 20 % blir friska, dvs. under tröskeln enligt DSM. Han förklarade också att 30-50 % får en minskning
av OCD-symtomintensitet. När det gäller behandling av barn med OCD så är både KBT och SSRI
effektiva och accepteras väl. Det Ivarsson däremot sa är att om patienten inte kämpar emot sina symtom,
vid medicinering, så tenderar SSRI att ge sämre effekt. Då kan det till och med bli så att den drabbade
börjar må sämre. ”Man kan inte bara sitta ner och vänta på att medicinen skall göra så att man börjar må bättre.”