“Petkungens” berättelse.
Denna berättelse har vi fått via epost.
Författaren vill gärna ha ebrevskontakt med någon, som har liknande erfarenheter. Om du vill skriva så skicka ditt brev till ananke@telia.com så vidarebefordrar jag det till “Petkungen”.
Jakob
Jag vill helst inte säga vem jag är för av någon anledning vill jag inte att någon ska veta att jag lider av tvångstankar.
När jag läst andras brev på denna sida ser jag att mitt liv påminner väldigt mycket om deras.
Jag började “peta” som min mamma sa när jag var ca 6 år och det kunde vara
allt ifrån att trycka på resetknappen på bandspelaren till att skriva mitt namn 20 gånger.
När jag blev äldre ca 15 blev det värre då var jag tvungen att göra om saker tills det blev helt perfekt och även om det blev helt perfekt var det nåt som inte kändes bra.
När en kille i gymnasiet senare dog i cancer blev tvångstankarna mycket värre och jag drabbades av panikångest detta gick jag runt med i flera år utan att veta vad det berodde på.
När jag till slut blev föreslagen att gå till en psykolog gjorde jag det.
Efter 2 besök skrev psykologen ut anafraniltabletter som jag skulle äta en ganska låg dos av,
När jag ätit dessa tabletter ett tag skulle jag stegra dosen och när jag gjorde det försvann panikångesten, Något som jag som 19-åring inte visste var att jag inte fick kombinera tabletterna med alkohol när jag gjorde det tappade jag minnet totalt och fick alltid skämmas länge efter en fest.
Jag fick tabletterna skickade till mig i månadsdoser efterssom jag inte kunde åka tunnelbana eller buss (vilket jag bara hittade på för att slippa visa mig på psykmottagningen) och efter ett tag kunde jag vakna på nätterna med fruktansvärda hallucinationer.
Andra saker som hände var att jag blev väldigt lynnig och nerstämd utan att vara deprimerad.
Nåväl efter att ha fått ett “utbrott” på jobbet var jag tvungen att berätta att jag åt tabletter, mina arbetskamrater rådde mig att sluta omedelbart att äta dessa och jag följde deras råd.
Då hade det gått fyra år sedan jag ätit första tabletten. En vecka efter avslutandet började jag må mycket bättre och alla problem tabletterna medfört försvann omedelbart och jag kan idag hantera min ångest själv.
Det som dock aldrig försvann var mina tvångstankar de har alltid funnits där i närheten och det som jag nu efter 30 års erfarenhet lärt mig är att tvångstankar dyker upp i perioder och nästan alltid vid tillfällen jag är hårt pressad eller om jag ska göra något viktigt, roligt som tråkigt. En speciell sak är att jag inte tillåts ha för roligt har jag märkt då kan jag fastna i 30 minuter petandes på ett dörrhandtag eller knyta om skorna i tron att jag eller mina barn ska drabbas av cancer eller krascha i ett flygplan nästa gång jag flyger.
Det som jag vet är att OM jag lyckas att avbryta när jag fastnar (utan att det känns som jag är klar) så avtar känslan av att det är livsviktigt att slutföra petprojektet därför tror jag att man kan vänja sig av med detta genom att vänta t.e.x en dag och fortsätta nästa dag eller nästa vecka. Men om tanken då är t.e.x att om jag inte gör det här nu börjar en cancer just i detta ögonblick är det svårare att avbryta och då är jag fast.
Jag vet självklart att detta är fullkomligt omöjligt att det ska inträffa och efter alla avbrutna petningar borde det givetvis hänt något vid 30 års ålder MEN jag mår bättre om jag får peta klart.
Jag spelar i ett ganska framstående rockband och ni kan ju då förstå pressen jag ständigt utsätts för när vi ska upp på scen eller vid studioinspelningar och dylikt men det är också bra för jag vägrar att sluta med det jag vill göra och jag vägrar att låta petningarna styra mitt liv.
petkungen
