|
Efter en lång tid av
tröstlöst dimgrå slaskvinter
vaknar jag till en gnistrande
vintermorgon.
Snön knarrar under
skosulorna
och det susar i den höga
täta vassruggen
där vipporna vajar
fram och tillbaka i vinden.
Den friska nordvästan
biter i kinderna och svider i
låren,
genom de tunnslitna
jeansen.
Längs Hammarsjöns
strand
har de ditforslade
gråstenarnas
vassa krosskanter
bäddats in i ett mjukt
snötäcke.
Vitt och ännu
orört.
Kontrasten är så
tydlig:
Människor bryter
sönder.
Moder Natur fogar samman.
Hur länge orkar hon?
Jakob
|
