|
Regnmolnen spricker upp och en
tidig vårsol torkar upp asfalten.
Bara i sandsträngen
längs vägkanten dröjer sig fukten
kvar.
När jag finner lä
för den kyliga havsvinden,
värmer solen gott i
ansiktet.
Det var länge sen
sist.
Min näsa är täppt
av ännu en förkylning,
men ögonen ser och
framkallar lukter
av jord, som torkar.
Gruset på den torra
asfalten får mig att minnas min barndoms
skolgårdar:
Där sitter jag med mina
nervikta stövelskaft på den kalla
asfalten.
Mellan mina utsträckta ben
har jag ställt upp en pyramid,
som mina kamrater
försöker slå ner
med sina olikfärgade
stenkulor.
Jakob
|
